Gruppsykos

Den här krönikan publicerades i Värmlands Affärer och NWT i september 2022.

När jag utbildade mig till socionom på universitetet fanns det ett fall som jag reagerade väldigt kraftigt på och det har sedan dess följt med mig i både mitt dagliga tänk och i min profession.

Fallet Kitty Genovese skapade stora rubriker och fick människans empati och medmänsklighet att ifrågasättas rejält.

Det handlar om en ung kvinna som år 1964 blev brutalt mördad på öppen gata i New York.

Kitty Genovese sprang skrikandes på gatan för att rädda sig själv från en knivbeväpnad man. Det var sent på natten och även om det nu rör sig om ”staden som aldrig sover”, så låg ändå en stor del av befolkningen och sov. Flera av stadens invånare vaknade dock av de hjärtskärande skriken och gick sömndruckna till sina fönster för att se vad som pågick.

Det som skiljer detta fall från andra liknande mord är en kombination av flera faktorer:

Mordet begicks på öppen gata, 38 personer bevittnade brottet som pågick under en halvtimme och inte en enda människa ingrep.

38 personer, 30 minuter på öppen gata och ingen av dem kontaktade polis eller ingrep själva.

Efter det brutala mordet på Kitty ställde sig så klart många frågan hur det kom sig att ingen ringde polisen. Forskare och psykologer började rikta uppmärksamhet mot det som inträffat och det passiva åskådarbeteendet kom senare att kallas för:

”Bystander effect” – åskådareffekten.

Åskådareffekten beskrivs på följande vis:

När någon behöver hjälp så antar åskådarna att någon annan än de själva ska kliva fram och hjälpa till. Men resultatet av detta blir att ingen av åskådarna kliver fram för alla har samma tanke - att det är just ”någon annans ansvar”. Ansvaret sprids ut över hela gruppen, vilket leder till att ingen tar ansvar istället.

Psykologerna som intresserat sig för fallet förklarade detta beteende under teorin “ansvarsspridning”.'

Ansvarsspridning

innebär att ju fler åskådare det finns, desto mindre är chansen att någon av dem faktiskt kommer göra något. Ju fler som bevittnar än händelse, desto mindre personligt ansvar känner var och en som ser på. Man tänker “Någon annan har säkert redan ringt polisen, så jag behöver inte göra det.”

Jag fick själv erfara detta fenomen i början av 2000-talet, när jag råkade ut för en allvarlig bilolycka.

Jag fick vattenplaning i en skarp kurva och körde av vägen i hög fart. Jag flög runt i bilen och slog mig på alla tänkbara vis, då jag inte hade bilbältet på mig. Resan slutade först när bilen nådde ett härdat järnräcke.

Anledningen till att jag inte hade på mig bältet var för att jag tänkte ”Äh, det är en kort sträcka”. Jag var helt enkelt ung och dum.

När bilen tillslut stoppas av det härdade järnräcket, så är jag i chocktillstånd. Jag förstod dock att jag behövde komma ur bilen fort som ögat, men bilen var totalt kvaddad och dörren satt fast, så jag sparkade och sparkade tills dörren tillslut gav vika. Väl ute stod jag mer eller mindre helt paralyserad framför min totalförstörda bil. Eftersom jag befann mig precis vid kanten av en vältrafikerad väg, så var det många som åkte förbi och såg mig. Flera bilar saktade in för att se vad som hade hänt, för att sedan fortsätta att sakta köra förbi. En efter en gjorde samma sak. Saktade in, tittade och fortsatte sedan att köra.

Paralyserad står jag kvar vid vägkanten och tillslut hör jag en röst som säger ”Eeh, är det här din fälg?”

Jag vänder mig om och ser en man, som nästan verkar rädd för att komma nära mig.

Likblek och fortfarande i chock svar jag ”Ja”.

Med trevande steg närmar han sig och säger tillslut ”Ok, här.”. Med de orden sträcker han fram fälgen till mig, vänder sig om, går tillbaka till sin bil och lämnar mig åter ensam där på vägkanten.

När jag såg hans bil lämna olycksplatsen, så var det som att något ryckte tag i mig. ”Jag måste lösa den här situationen! Det finns ingen som hjälper mig.”.

Som tur var så hade min telefon klarat sig med betydligt färre skador än jag själv. Jag ringde först till 112 och sedan till min dåvarande pojkvän och efter det fick jag hjälp väldigt fort.

Så, vad var det som hände egentligen och vad är det då som förmår en människa att klämma ur sig något så urbota korkat som ”Är det här din fälg?” när han ser en ung kvinna i chock, ståendes vid en totalkvaddad bil, med hjul som saknar fälgar?

Jo, förmodligen att han tänkte samma sak som alla de som sakta passerade förbi olycksplatsen - att det finns andra som kan hjälpa till, eftersom det trots allt var en vältrafikerad väg. 

”Nästa person får ingripa.”

”Någon annan har nog redan löst det där.”

Det här är skolexemplen på åskadareffekt och ansvarsspridning.

Låt oss dra lärdom av detta och se till att vi faktiskt ingriper när det behövs.

Du är ansvarig för dina egna beteenden och handlingar. Se till att du gör det som är rätt, snarare än att bara följa andras beteenden.

Hjälp hellre en gång för mycket än en för lite. Du kan faktiskt rädda liv.